Kram till dig

 

En sådan här icke elektrisk skrivmaskin hade vi hemma någon gång under min barndom. En jul fick jag en elektrisk skrivmaskin. Det var en lycka. Dator hade jag inte förrän i tidig vuxen ålder, även om det väl fanns innan dess, men inte så många hade hemma. Mobil hade man inte under min barndom. Det var fast telefon och telefonkiosker. Ändå är jag inte äldre än 41 år. Den tekniska utvecklingen har ju gått relativt snabbt och fortsätter ju att utvecklas.

 

Jag kan ibland känna mig lite less på all elektrisk media. Jag tycker att det är lätt att använda dator, mobil, ljudböcker, tv etc lite för mycket. Som att man lätt äter för mycket godis när det finns inom räckhåll och plötsligt känner man sig mer än mättad på det, men  tar ändå snart en till.

 

En "vanlig" bok kan dofta gott och doften liksom ge mig en viss, mysig, lyckokänsla. När man läser en sådan får man själv bestämma på vilka ord man ska lägga betoning och kan lätt ta en minipaus för att känna och tänka innan man fortsätter. Och det kändes nog roligare, mer som en skatt, att ha valt ut en eller ett par få böcker på biblan, eller att ha köpt eller fått en bok, som man verkligen var suhen på att läsa, än att utan ansträngning ha tusen böcker i mobilen i sin ficka, att utan nämnvärd ansträngning kunna plocka upp och välja mellan.

 

På en sådan där gammal skrivmaskin måste man nästan HAMRA dit bokstäverna på papperet. Jag minns hur fingret missade en tangent och istället råkade hamna in mellan dem. Och det mysiga "pling!"- ljudet när man hade kommit till slutet av raden och "dra tillbaka"- för att börja skriva på nästa rad. Och krånglet med att sudda när man hade råkat skriva fel. Då var man tvungen att sticka in ett slags vitt tipex-papperbit där tangenterna träffar papperet, backa och skriva igen, om ni vet hur jag menar. På den elektriska skrivmaskinen, som jag fick i julklapp, fanns det ett suddband, vilket kändes lyxigt!

 

Tja, det var allt vad jag hade att säga om sådant idag. :)

 

Kram till Dig!